Jag är nöjd, det var vad jag kände...

Det var under en lektion idag som jag kände det. Alla eleverna i klassen satt och jobbade och klurade på ett matteproblem. Några hjälpte varandra. Ingen räckte upp handen. Vid två tillfället frågade jag dem om de ville ha en ledtråd, men fick ett rungande nej till svar. Det gladde mig.

Jag har ett Karl Marx-citat hängande på white-board-tavlan i klassrummet: "Det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast den, som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar, har utsikt att nå dess ljusa höjder". Budskapet verkar ha gått hem.

Jag satte mig på ett fönsterbord och blickade ut över klassrummet. Funderade lite över vad jag gjort med mitt liv. Det var först i vuxen ålder som jag trillade in på lärarbanan och i 30-årsåldern som jag utbildade mig. Är jag nöjd med mitt liv? Jag vet inte. Förväntar jag mig något speciellt mer av livet? Inget som jag är medveten om.

Jag kanske inte har haft det roligaste livet. Men för mig har det varit helt okej. Jag satt där och tittade på klassen när de kämpade med sitt problem och tänkte att det skulle vara helt okej att dö. Jag skulle vara nöjd med livet. Jag har gjort ett par böcker som finns på bibliotek och hemma hos folk. Jag har gjort lite avtryck i olika trycksaker och på webben. Jag har spridit ut lite bilder som nån förhoppningsvis tar hand om. Jag skulle efterlämna några generationer elever där jag förhoppningsvis har jag satt några spår.

Under 48 år har jag nästan dagligen varit rädd för att dö. Jag har varit orolig och snudd på paranoid. Det betyder inte att de inte är efter mig. Men jag känner ingen panik för det. Jag är inte rädd längre. Jag kanske lever i tjugo år till, eller trettio. Men det skulle inte störa mig om det inte blir så. Jag är nöjd. Det var vad jag kände, när jag satt där på bänken invid fönstret, med ett leende på läpparna, och blickade över klassrummet, där eleverna arbetade. Jag är nöjd.

Söndagsepistel med en teknisk revolution

När jag växte upp i Figeholm minns jag vår granne, gamla tant Magnusson, som om vädret alltid sa att "människan spår, men Gud rår". Hon var djupt religiös och dog i tron på sin frälsare över nittio år gammal. Senaste veckan är jag beredd att hålla med henne. Man kan väl milt uttryckt säga att vädret inte bryr sig särskilt mycket om prognosen i alla fall...

Jag köpte en billig, enkel skanner härom dagen och installerade den idag, när jag kom tillbaka till Västervik. Det är säkert femton år sen jag hade nån skanner senast. Det är ju bara att fylla glasbordet med polaroidbilder så beskär och sparar skannern ned allt automatiskt. Sist jag ägde en skanner så fick man göra allt sånt manuellt och allt såg skit ut.

Tanken är att jag ska skanna av lite bilder som jag vill ha med tillsammans med texter i en bok. Jag har ingen tidsplan, blir det inte klart i höst, så gör jag det nästan år, eller året därefter. De flesta texterna är klara och nu kan jag fixa till bilder också. Sen ska jag fundera över hur processen därefter ska se ut. Press-on-demand eller traditionellt tryckeri.

Natten håller andan och jag lyssnar

En fladdermus cirklar omkring i ytterlampans sken, på jakt efter insekter i den fuktiga septembernatten. Klockan är ett på natten och jag har gått ut för att lyssna på tystnaden. Detta ljud som kväver öronen och slår lock och liksom låter mig få lyssna på min själ. Ett ljud som känns men inte hörs.

Jag tänker att jag förmodligen är den enda i Ålems socken som sitter ute en fredagskväll klockan ett och lyssnar på tystnaden. Kanske jag är den enda i hela häradet? På håll hörs nån enstaka bil från E22 men mest är det tyst. Ljuden hörs långt denna fuktiga kväll och mörkret är kompakt. Stjärnorna blundar.

På förmiddagen promenerar jag landsvägen upp till Ålem och går vägen över åkrarna tillbaka. Två stackars rådjur har tagit sin dagsiesta i kanten av ett fält med vissnande baljväxter, precis intill grusvägen. De väcks av knastret från mina steg och springer åt varsitt håll. Jag blir förmodligen lika rädd. Jag blir också ledsen över att ha skrämt upp dem ur sömnen.

Nu gör jag den här turen på timmen blankt. För några veckor sedan behövde jag en timma och en kvart. Jag har delvis lagt om kosten och framför allt börjat med dagliga timslånga promenader. Jag vill tro att den förbättrade tiden är ett resultat.

Natten håller andan och jag lyssnar. En kattuggla, ett rådjur och fallande ekollon och vildäpplen bryter då och då tystnaden. Den stilla natten ute på landet är perfekt för återhämtning och jag sitter kvar.