torsdag 17 augusti 2017

Bilden som aldrig blev tagen och bara blir vackrare





Vi vandrade fram längs den smala spången genom det höga gräset mot en av tältplatserna. Hon före och jag en meter bakom. Det var kyligt. Solen sken, men molnen tornade upp sig. Hon var glad och letade efter sina gamla vänner och ville visa mig området. Jag var vilse av alla intryck. Det där var något helt annat än vad jag varit med om tidigare. Och hon var den enda jag kände.

Jag kom dit redan på eftermiddagen. Då var det fortfarande en het sommardag i början av juli och solen stod högt på himlen. Jag var osäker och saktade farten. Så dök det upp tillfälliga skyltar med fartsänkning och en diskret skylt om parkering. Längs vägen vandrade ungdomar med rastaflätor, klädda i säckiga kläder som förde tankarna till Gärdesfesterna på 70-talet. Jag förstod att jag kommit rätt.

Parkeringen var ett gärde där bilar och husbilar stod utmed kanterna. Vid en av husbilarna satt ett par i min ålder vid ett campingbord utanför. Det var ledigt intill så jag svängde in där. Hälsade på dem och kände en slags social connection. De var klädda som jag och senare visade det sig att vi hade en del gemensamt.

Jag gick bort till området och gick ett varv innan jag satte mig i gräset vid en av scenerna där det precis var en spelning på gång. Det var en snäll spelning med ödmjukhet och kärlek och jag såg massor med bilder men förmådde inte att ta en enda av dessa.

Över hela området låg en atmosfär, en annan atmosfär. Det var en alternativ värld, i en annan världsdel, ett annat universum, en annan kultur insprängd mitt i skogen en bit utanför Växjö. Eller kanske snarare ett sökande efter en alternativ värld till det hopplösa latteland vi ser runt omkring oss med oro, hat och klimatförändringar och där pengarna styr allt.

Det var som att förflyttas i en tidsmaskin. Som en stor installation. Kollektivboende och utedass och musik och performance och kärlek. Utställningar och teater. Ett naturreservat där man fångat in en svunnet tid och stoppat tideräkningen och låtit peace and love regera. Men referensramarna i min medelklasstillvaro rubbades, jag var på osäker mark och jag började undra vad jag gett mig in på.

Jag hade hört talas om Säljerydfestivalen, följt den i sociala medier under flera år och tänkt åka, men aldrig kommit längre. Så jag var glad att jag äntligen tagit steget, mycket tack vare hon som gick där på spången framför mig genom det höga gräset.

Det var en vacker bild. Det var kyligt men marken var varm och ångade. Och solen, denna kväll i början av juli, var på väg genom molnen med sina guldfärgade strålar. Fina färger och en fantastiskt vacker bild som jag såg men aldrig förevigade. Och i minnet kan bilden bara bli vackrare av det…

Inga kommentarer: