Vecka 19 är strax till ända och dagarna bara fortsätter att rusa förbi och det är snudd på att halva året förlupit. Ett år som jag fotar polaroid. Senaste veckorna har jag även plockat fram en gammal analog pocketkamera som fått ligga i fickan för spontana möten. Men det finns också möten som inte går att fästa på fotografi.
En hjort stod och betade av gräset intill ån. Jag höll på att missa den, men så fick jag se den på andra sidan ån. Jag stod blick stilla och vinden låg rätt. Jag stannade och studerade. Hon speglades snyggt i vattnet och hade varit mumma för en naturfotograf med ett långt tele. Jag nöjde mig med att titta.
Hon betade. Tuggade. Stod och tittade. Kliade sig lite i sidan. Tog ett kliv och fortsatte att beta av vårens nya gräs. Det var fint. Efter en stund tröttnade jag och försökte smyga därifrån, men det gick inte. Hon tog till flykten och skällde hysteriskt och jag skämdes för att jag stört henne.
När man vistas i skogen så är man gäst och jag känner en vördnad och respekt inför naturen. I stan känner jag mest en oro över hur fördumningen breder ut sig. Hur alla blir idioter när de hamnar bakom en ratt. Och hur småbarn inte längre får ögonkontakt med sina föräldrar som i stället har fokus på mobilerna. Samhället förändras så snabbt.
Författaren och fotografen Anders Johansson stod framför mig i kön till biljettautomaten på parkeringen på Kvarnholmen i lördags. Han stoppade bronsfärgade mynt i automaten och tittade på mig och undrade vad det egentligen var för valörer han stoppat i. Jag har ingen aning, svarade jag. Alla nya mynten ser ut som femöringarna när jag var liten. Som sagt, samhället förändras snabbt och snart har vi väl inte några mynt kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar