Månens sken är starkt. Vitt sken. Sommardäcken sitter på bilen. I fredags när jag körde bort till däckbytarfirman så började Spanarna i radion. Det var sol. Jag lämnade bilnyckeln och fick vänta tio minuter. Mekanikern körde fram min lilla röda bil och jag fick tillbaka nyckeln. Då var det inte längre Spanarna som hördes från radion, utan en reporter som rapporterade från något som liknade en krigszon vid Åhlens. Resten är historia.
Det är jäkligt fint att i en tid när hat och terror sprider sig så öppnar plötsligt världen, eller i alla fall Stockholm, upp sig med kaffe, sovplatser, soppkök och spontana samtal mellan främlingar. Då känner jag hopp om mänskligheten. Synd bara att det måste till ett terrordåd för detta.
Sommardäcken sitter på bilen. Vi går en ny vår till mötes. Månens sken är starkt. Vitt sken. På landet. Jag går ut i skymningen. Tittar på himlen. Ser de första två stjärnorna tändas. Tänker en stund. Fåglarnas yra vårkvitter avtar allt medan mörkret omfamnar oss. Ser åter upp på himlen och räknar till fjorton stjärnor. Femton.
Filosoferar. Ser tjugofem nytända stjärnor. Lyssnar på tystnaden en stund innan jag räknar till fyrtiofem stjärnor och går in. Då har jag varit ute en timme. Månens sken är starkt. Vitt sken. Solens strålar som reflekteras i månens hårda yta. Men den hårda ytan har bytts ut mot värme, medmänsklighet och trygghet under helgen. Sommardäcken sitter på bilen. Vi går en ny vår till mötes. Hoppas värmen består.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar