onsdag 19 april 2017

En ensam flykt genom livet




Det har börjat bubbla av årtal i min skalle. Vet inte om det är ett tecken på ålderdom, men jag har börjat tänka bakåt i livet och räkna år.

35 år sedan jag fick min första kamera. 30 år sedan jag flyttade hemifrån. 15 år sedan jag flyttade till Mönsterås kommun. 10 år sedan jag kom till Strömsrum.

Jag har blivit allt mer rotlös av allt flyttande. Perspektivet blir också mycket längre ju äldre man blir. Ett år eller två eller fem är ingenting i ett liv. I mitt liv.

Sju år på Wahlbergsgatan. Sju år på Stenhagsgatan. Fjorton år på Nygatan i tre olika lägenheter. Fem år på skolgatan. Två år på Örngatan, ett år på Skördevägen, ett halvår på Högbergsgatan, ett halvår på Brogatan och ett halvår på Sturegatan.

Alla dessa årtal i olika städer far genom bröstet när jag går ut efter skymningen men ändå anar ljuset i norr. Ljuset av vår. Ännu en vår som är på väg. En kattuggla som rosslar och kraxar i något som förmodligen ska locka nån kvinna. Hur kvinnor kan lockas av sånt begriper jag inte. Men så blev det aldrig något vettigt av det där. Det blev aldrig nån kvinna till mig. Jag fick bara smaka på förhållanden, aldrig leva i dem. Jag skötte mina kort för dåligt. Och nu är det ändå för sent. Jag har aldrig behövt lära mig att kompromissa i ett förhållande, alltid kört mitt eget race som en ensamvarg.

Det är de känslorna som far genom bröstet när jag ser den mörkblå himlen i norr, där trädens kronor blir till reliefer, svarta reliefer mot den mörkblå himlen som skvallrar om att de ljusa vårkvällarna ankommit även det här året. Hur vintern släppt greppet om tillvaron och låtit vårkänslorna ta överhanden.

Allt detta flyttande åt olika håll som en ensam vargs flykt i livet. En flykt genom tillvaron genom olika rum och arbetsplatser. Genom olika människor, vänner, kollegor, tjejer, kvinnor. Drömmar och verklighet. Verkligheter som inte alls motsvarat förväntningarna. Men det krävs kanske en egen insats också. Och där har jag kanske inte tagit mitt ansvar så som jag skulle. Jag har helt enkelt låtit åren gå och tonår bli till en ålderdom. Låtit ungdomens aptit på livet gå över i en ofullbordad final där livets ackumulerade nederlag samlats. Allt medan mina jämnåriga börjar få barnbarn så lever jag kvar i exakt samma livsmönster som jag gjort i trettio år. Men nu med krämpor och laster som jag samlat på mig under resan, uppburna i en kropp där skräcken över att bli gammal och ensam växer sig allt starkare. Vem ska ta hand om mig som varken har barn eller barnbarn?

En ensam flykt genom livet. Från arbetsplats till arbetsplats och från bostad till bostad. Hur jag, kanske inte avundsjukt, utan snarare förundrat av beundran, betraktar dem som bott på samma ställe genom denna resa och som kanske också stannat på samma arbetsplats genom alla dessa år. En stabilitet mot något flyktigt. Urbergets granit mot något dammstoft som spridits genom vinden.

Vet inte om det är ett tecken på ålderdom, men alla dessa årtal har börjat bubbla i min skalle. Allt medan jag traskar vidare längs vägen. På det som blivit min resa, mitt liv.



Inga kommentarer: