En vinterpromenad på trettondagen. Två talgoxar följde mig genom allen. De flög från träd till träd, hela tiden några meter framför mig. Varje gång jag kom ikapp dem så lyfte de och flög fram till nästa träd där de satte sig.
När jag vikit av från vägen, in i skogen, där vägen inte sett någon snöplog, så blev allt tyst och stilla. Endast knarret hörs från de frusna snökristallerna som krossas under mina skor.
Den midvinterbleka solen letade sig genom trädkronorna. Plötsligt hörde jag någon som hackade mitt inne i skogen. Nära toppen i en gammal torrfura så satt en blek och kutryggig hackspett och hackade sig in efter någon ätbar insekt. Trots att jag praktiskt taget stod rakt under tallen så tog fågeln ingen notis om mig, utan hackade lugnt vidare.
Som sagt, alldeles tyst och stilla. Och kallt. Väldigt kallt. Mindes tillbaka till en het sommardag för många år sen. Jag gick längs samma ensliga skogsväg i min ensamhet, när jag hörde en bil närma sig.
Rutorna var neddragna när bilen rullade upp jämsides med mig. En ensam tjej satt i bilen, i en vacker sommarklänning med bara knän och jag fick se en hel del av låren också. Hon var söt och ensam och dagen var het och solen stod i zenit och jag blev alldeles överrumplad av hennes frimodiga uppenbarelse.
Hon frågade om det var vägen till Skuteholm och jag förklarade hur hon skulle köra och sen var samtalet slut och hon körde vidare, smygande, längs den ensliga, smala och krokiga vägen genom sommaren och livet. Och våra vägar möttes aldrig mer.
När jag nu, trettondagen 2017 åter närmar mig Strömsrum på väg tillbaka genom skogen så är solen på väg ner genom horisonten. Längst bort på andra sidan åkrarna sjunker solen ner genom kransen av snötyngda granar. Och det blir bara dimma kvar.
Till vänster är den halva månen på väg upp över himlavalvet. Borta över trädtopparna till höger syns fem av vindsnurrorna sträcka på sig borta vid Idhult. Synkroniserat blixtrar de fem snurrorna till och ljusskenet skapar solkatter i mina ögon som tåras i kylan.
Jag tror att det här är första gången någonsin som jag vandrar längs denna väg utan någon kamera i fickan. Ingen mobil. Inget som helst verktyg för att samla in något ljus att spara till eftervärlden. Inget annat verktyg än mina två blå ögon varmed jag försöker registrera så mycket som möjligt.
Jag lagrar varje bild på ett finger. Talgoxarna på tummen. Hackspetten på pekfingret. Det gamla sommarminnet föräras orättvist nog långfingret. Ringfingret för solnedgången och lilla vicke vire för vindsnurrorna.
2017 är ju året då jag bara kör polaroid. Den tekniken skulle inte klara tio minusgrader. Det är för lite glykol i bilderna och framkallningsampullerna skulle frysa och aldrig komma ur kameran. Men jag minns vad jag såg och nu har ni också sett mina fem minnesbilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar