Det var den julen, 2016. Det har blivit nytt år och jag är tillbaka i stan från några veckors vistelse ute på landet och imorgon får man åter dra på sig blåstället, stämpla in och rätta in sig i ledet.
Jag vet inte hur det är för er, men för mig så är det den där anspänningen dagarna precis före julafton som är magisk. En förväntan som infinner sig och vetskapen om det antågande lugnet och stillheten. Människorna man möter dessa dagar, innan julaftonen, är alltid vackra, glada, avspända men också förväntansfulla.
Sen smäller det bara till och plötsligt är det julaftonens kväll och allt är över. Jag tillbringar julafton på landet med mina föräldrar sedan många år och älskar att gå ut på julaftonskvällen. Ut i stillheten. Inte ens på avstånd kan man höra några bilar. Ingen rör på sig. Alla ligger nöjda i soffan och tittar på Sunes jul och smälter julmaten medan de yngre är fullt upptagna av sina julklappar.
För mig som inte har nån egen familj eller så mycket närstående släkt så tar julen slut där. Alla är upptagna med sitt och enda möjliga umgänget är om man möjligen hittar nån annan överbliven och utestängd att umgås med de här dagarna.
Tyvärr brukar ibland paniken hänga kvar där. Jag har inte fått ner pulsen och kommit in i ledighetslunken riktigt. Så de här familjebundna storhelgerna är inget jag gillar.
Det brukar hinna gå ett par av mellandagarna innan dagsrutinen sätter sig och jag känner mig till freds. Där man drar ut på morgonens rutiner och frukostbestyr. Där man ser gryningen komma till landet och solen kämpa sig ner längs trädstammarna. Skuggorna är långa, långa.
Läser, går en promenad och gör en Jansson.
Dricker en julöl och läser ännu en bok innan man går ut i jullovsnatten.
Jag stod och tittade upp mot natthimlen en av de klara kalla nätterna strax efter nyår. Jag såg två stjärnor falla, men önskade mig inget, för jag tror inte på sånt. Jag var fullt nöjd med att titta på stjärnhimlen och höra tystnaden och där och då kändes livet fullbordat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar