Sista dagen på sommarledigheten i år. 53 dagar med avkoppling, utflykter, god mat, möten och fotografering. Imorgon är det åter dags att dra på sig blåstället och stämpla in för ännu ett arbetsår.
Det blir första gången sen jag lämnade industrin 1994 som jag stannar kvar på samma arbetsplats mer än två år. Rastlöshet, otålighet och nyfikenhet brukar driva mig vidare mot nya äventyr. Men jag trivs fortfarande bra där jag arbetar nu och har blivit väl mottagen. Tar emot en ny sjua i höst och ser fram emot det.
Nästa helg är det This is Hultsfred som den återuppståndna Hultsfredsfestivalen numer heter. Att vandra omkring inne på festivalområdet, invid Hulingens strand, är många känslor och minnen från 80- och 90-talen. I år kommer jag att ställa ut lite Hultsfredsbilder inne på festivalområdet på lördagseftermiddagen, typ innan konserterna börjar.
Min fotografering känns just nu som om man står mitt ute i skogen och har ett stup framför sig som man vill förbi. Jag har inte fotograferat särskilt mycket i sommar och de bilder jag tagit tycker jag själv är skit, i princip. Ibland leker jag med tanken att radera alla hårddiskar och börja om. Eller lägga ner internet.
Här ... har jag nu skrivit om detta stycke tre gånger ... och försökt förklara varför jag inte tar några bilder. Men jag kan inte att formulera det. Jag letar en nytändning. Har som tändvätska köpt fotoböcker och skaffat mig en mentor som bollplank. Bortsett från tekniska detaljer så är det poesin jag saknar. Att fånga en känsla eller berättelse i en ruta.
Bilderna i detta inlägg är olika möten senaste två veckorna. Längst ner en selfie som jag tog för drygt en timme sen på Saxnäs camping på Öland. Visste inte hur jag skulle förvalta sista lediga dagen, men bestämde mig för att vandra lite i gamla stan i Kalmar, lunchade, blev rastlös, åkte över till Färjestaden och fikade och åt Ölandschoklad, åkte ner till Saxnäs, bara för att på en camping, där turisterna åkt hem, känna känslan av att sommaren är slut.
Det kom en regnskur och jag tog skydd under en stor ek tio minuter innan den började släppa igenom vattnet. Då sprang jag till en öde stuga och ställde mig på verandan. Svalorna som hade sitt bo där och som matade andra eller tredje kullen ungar blev lite nervösa. Allt medan jag tog en selfie och försökte förklara för dem att jag bara försöker hitta en känsla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar