Jag har bott i Mönsterås kommun i tio år i sommar och under den tiden har jag lärt känna en hel del människor. En del hade jag stött på redan innan jag kom till kommunen. Och de som jag inte träffat då har jag träffat på senare tid. Ingegerd tror jag att jag träffade för länge sen, via scouterna, där hon säkert hade med gitarren och sjöng.
Hon har via Musik- och Kulturskolan spelat med eleverna, spelat för eleverna, övat Luciatåg och sjungit sommarsånger inför sommarlov. Och det går inte att inte tycka om Ingegerd. Hon sprider värme, omtanke och glädje omkring sig.
I somras fotade jag Kalmar Stadsfest. Jag hade varit borta vid Sveaplan och fotograferat och rörde mig genom centrum bort mot Stortorget för nån artist. Och när jag trängde mig fram längs den sommarheta Storgatan, bland alla människor i blandade åldrar, i sällskap och ensamma, barn och berusade, så låg musiken från den enorma scenen borta på Stortorget som en mjuk behaglig filt över oss alla. Det var toner jag kände igen, men aldrig hade hört, det var ord jag kände igen, men aldrig kunde upprepa – men melodierna fick mig att minnas.
Jag mindes morgnar i tjugoårsåldern. Då gryning och fågelkvitter tog över från kvällens berusning. Då lycklig kärlek blivit olycklig och då ångesten, den jobbiga ångesten som man bara känner när man är tjugo och inte riktigt vet vad man vill, eller inte riktigt kan komma dit man vill – där den där hemska ångesten blir allt i livet. Det var med en vuxens nykterhet och en luttrad vuxens erfarenhet jag kände igen de där gamla minnena. Och jag log för mig själv. Blev bara ännu lyckligare och friare.
Jag gick och sjöng på de där sångerna i flera veckor utan att veta vad det var för något. Det var först i biomörkret i Mönsterås i går kväll, då Ingegerd Wessel och Bästa bandet stod på scenen som jag fick bilden och ursprunget bekräftat. Det var hon som hade stått där på scenen i somras. (Och egentligen så visste jag nog det, för jag hann fotografera en del av hennes konsert.)
Och mellan låtarna berättade hon om biografen som var hennes första scen. De bodde i huset och hennes föräldrar städade på biografen och hon hade som barn sprungit och lekt mellan bänkraderna. Och gjort sin scendebut där. Och alla vi i salongen hade någon slags koppling till huvudpersonen. Några hade varit gifta med henne. Några (läs ganska många) är släkt med henne. Och så alla vi andra som träffat henne i olika sammanhang och inte kan annat än älska henne och den entusiasm som hon oförtröttligt sprider omkring sig. Jag är ungefär jämngammal med Ingegerd och jag kan bara bekräfta det hon sa på scenen och i låtarna. Det är nu man kan se tillbaka på sitt liv, nu som man har lärt av erfarenheterna, nu som man börjar ana vad livet innebär. Nu som man kan berätta. Och det är fint.
Ny CD: "Tindra dina ögon", Ingegerd Wessel och Bästa bandet.
