söndag 28 maj 2017

Han går längs frihetens väg i natten


Han går vägen fram genom det lösa gruset. Det är natt, det är varmt, det är slutet på maj. Han går vägen fram och det knastrar i takt. Han är glad, han är trött där han går vägen fram.

Det var länge sen sist. Ingen minns när det var. Det var hjärta och smärta och tystnad och svek. Det var länge sen sist, ingen minns faktiskt när det var.

Knastret i gruset hörs genom natten. Det är vår och förväntan och längtan och kärlek. Det är natt men varmt och trots att vägen är rak så ger den ändå en känsla av frihet där han vandrar fram.

Det var länge sen sist. Ingen minns när det var. Det var hjärta och smärta och tystnad och svek. Det var länge sen sist, ingen minns faktiskt när det var.

måndag 22 maj 2017

Historien om Beatrice


Beatrice är smal och mörk och jag ser henne i rökrummet där hon sitter i en dimma och drar bloss efter bloss på jobbet där både hon och jag är vikarier. Jag slår mig ner i de mjuka inrökta fåtöljerna och när vi blir ensamma berättar vi våra hemligheter för varandra.

Hon är 21 och jag 26 och allt är fantastiskt och enkelt och fint. Vi pratar och minuter blir till timmar som blir dagar och veckor som leder till att hon bjuder hem mig på fika.

Och det som ska bli en fika blir till vin och dippade grönsaker och det blir en lång kväll med lika långa samtal om drömmar och framtid och hemligheter och längtan och sex och trångt i soffan och vi somnar i hennes dubbelsäng och hennes bröst är fina och hon är tydlig med vad hon vill och jag vill lika mycket men vågar inte visa det. Och vågar inte vara säker på vad hon vill, rädd för att förlora det vi har.

Så nu sitter vi där i rökrummet igen, men har inte längre så mycket att prata om.

söndag 14 maj 2017

Ett möte i skogen och ett i Kalmar


Vecka 19 är strax till ända och dagarna bara fortsätter att rusa förbi och det är snudd på att halva året förlupit. Ett år som jag fotar polaroid. Senaste veckorna har jag även plockat fram en gammal analog pocketkamera som fått ligga i fickan för spontana möten. Men det finns också möten som inte går att fästa på fotografi.

En hjort stod och betade av gräset intill ån. Jag höll på att missa den, men så fick jag se den på andra sidan ån. Jag stod blick stilla och vinden låg rätt. Jag stannade och studerade. Hon speglades snyggt i vattnet och hade varit mumma för en naturfotograf med ett långt tele. Jag nöjde mig med att titta.

Hon betade. Tuggade. Stod och tittade. Kliade sig lite i sidan. Tog ett kliv och fortsatte att beta av vårens nya gräs. Det var fint. Efter en stund tröttnade jag och försökte smyga därifrån, men det gick inte. Hon tog till flykten och skällde hysteriskt och jag skämdes för att jag stört henne.

När man vistas i skogen så är man gäst och jag känner en vördnad och respekt inför naturen. I stan känner jag mest en oro över hur fördumningen breder ut sig. Hur alla blir idioter när de hamnar bakom en ratt. Och hur småbarn inte längre får ögonkontakt med sina föräldrar som i stället har fokus på mobilerna. Samhället förändras så snabbt.

Författaren och fotografen Anders Johansson stod framför mig i kön till biljettautomaten på parkeringen på Kvarnholmen i lördags. Han stoppade bronsfärgade mynt i automaten och tittade på mig och undrade vad det egentligen var för valörer han stoppat i. Jag har ingen aning, svarade jag. Alla nya mynten ser ut som femöringarna när jag var liten. Som sagt, samhället förändras snabbt och snart har vi väl inte några mynt kvar.

tisdag 9 maj 2017

Det satt en femton år gammal rulle i kameran


Ny rulle i kameran och jag tog fyra bilder i Figeholm. Det var en solig majdag, den tolfte för att vara exakt och året var 2002 och det var Köpingsvandring längs Lidbacken, Marknadsgatan till torget. Sen tog jag två bilder vid en student i början av juni.

Under sommaren lånade jag en digitalkamera och under hösten 2002 köpte jag min första egna digitalkamera. Den gamla Canonkameran, en kompakt Prima AF-7 med en färgrulle, där sex bilder var exponerade, blev kvar. Och har följt med i flera flyttar.

Nån gång var jag klok nog att plocka ut batterierna ur kameran. Men rullen satt alltjämt kvar med sex exponerade bilder. Ända fram till maj månad 2017 när jag som vanligt såg den där inne i skåpet och plötsligt tog fram den, klämde lite på den och tänkte att "va fan, den ska inte ligga där"…

Jag hittade ett par dubbel-A-batterier och provade att ta en bild. Den lät lite seg, inget distinkt ljud från slutaren, men den drog fram rullen. Provade att ta en bild till, nu blev det mer klickljud från slutaren och sen åkte jag till mina föräldrar och fotograferade upp resten av rullen utan nån aning om resultatet. Det var kul. Walters foto i Västervik framkallade filmen och scannade rullen och här är resultatet…







söndag 7 maj 2017

Från klarhet till klarhet


Nu i maj månad är det jämt 35 år sedan jag fick min första kamera i konfirmationspresent. Innan dess hade jag typ fått ta en bild varje semester med morsans Instamatic.

Det fotograferades inte så mycket hemma hos oss. Det är födelsedagen, julafton och semestern – tre bilder om året som återkommer i mitt fotoalbum. Lite fler bilder när jag är liten och när jag är i högstadieåldern så finns det inte en enda bild på mig, men man var ju inte så vacker då heller...

I år är det även femton år sedan jag skaffade min första digitalkamera. Det gjorde ju fotograferandet så mycket enklare. Redan då skrev jag krönikor varje vecka på webben och att kunna få med en aktuell bild var ju guld värt!

Fotograferandet med digitalkamera började med miljöbilder, natur och enstaka porträtt. Sen blev jag allt mer fascinerad av det här med att fotografera människor. Det blev allt mer porträtt och gatufoto och jag började fotografera sport. Jag började med den svåraste sporten – innebandy som spelas i dåligt upplysta sporthallar och där det inte finns några fasta situationer utan skotten kan komma varifrån som helst. Men jag fixade det, rätt bra till och med. Jag började sälja sportbilder till lokaltidningen och fick en timanställning som sportfotograf.

Men med snuskigt dyra kameror och objektiv så var hantverket för enkelt. För att utmana mig själv gick jag över till små pocketkameror. Jag började tillbringa mer tid på träningar än på matcher för att försöka fånga människorna bakom spelet. Det blev allt mer porträtt och uteslutande svartvitt. Men kamerorna levererade alltid knivskarpa bilder och jag fortsatte leta efter mer känsla och oskärpa vilket ledde fram till polaroiden som jag kört med senaste halvåret.

Polaroiden kan aldrig få för mycket ljus och jag kan aldrig på förhand veta hur resultatet blir. Förra helgen plockade jag även fram min gamla analoga kamera från 90-talet och har haft den i jackfickan för spontana bilder senaste veckan. Jag har snart tagit två rullar med bilder. Det är gamla rullar och jag har inte en aning om hur resultatet kan tänkas bli, men det spelar ingen roll. Det är känslan när jag tar bilderna. Att ta bilden utan att veta hur det blir. Att släppa lite på kontrollen och bjuda in det oförutsägbara.

Bilderna överst i detta blogginlägg är polaroider från helgen. Mönsterås marknad där jag träffade en del bekanta och så lite grönska här ute i spenaten.

torsdag 4 maj 2017

Längs en väg utan mål


Det var mot slutet av sommaren jag tog till flykten.
Stack från det som inte fanns kvar.
Gav mig ut på en road trip,
för att skingra tankarna.

Det var mot slutet av sommaren som livet inte längre var lika självklart.
Jag stålsatte mig och låtsades som ingenting.
Men minnena var alltför starka.
Jag tog till flykten.

Det var mot slutet av sommaren jag stack från det som inte fanns kvar.
Passade på att göra allt det,
jag inte kunnat göra tidigare.
På en väg som ledde ingenstans.

måndag 1 maj 2017

Längs vägen bort från landet


Jag lämnar landet med bilen. Först är det sol och dofter och vår och värme. Sen kommer molnen och mörkret och kylan som en påminnelse om en annan dag. Det blir med tunga steg jag tar mig tillbaka till stan.

Det är alltid lättare att resa bort än hem. Det finns alltid mer förväntan längs den okända vägen bort. Viljans poesi skriver dikter. Längtans penslar målar bilder. Solens strålar ritar på mina negativ.

Bilen lämnar landet i ett dammoln av dofter och ljud. En ny vecka med arbete, möten och vardag rullas ut. Allt medan bilen lämnar landet.

tisdag 25 april 2017

Mitt liv som flyttkarl

Möblerna är tunga och de har skickat den klenaste
oktobervärmen får honom att tänka klart
körkortet finns ännu ej i hans hand.
Våningen tillhör en person med kulor i plånboken.
Salong efter salong töms och snart
är uppkörningsdagen här.
D-dagen närmar sig också då
han ska flytta hemifrån.
Konflikterna får honom att längta.

Hittade dessa rader i ett anteckningsblock från hösten 1995. Hösten 1987 skulle jag flytta till Södertälje och börja arbeta på Scania. Jag var en obstinat artonårig pojke. Nån vecka innan flytten körde jag upp och fixade körkortet. En dag ringde Arbetsförmedlingen och frågade om jag kunde jobba som flyttkarl en dag och tömma en våning. Sen den dagen avskyr jag verkligen att bära saker...

Bilden tog jag i helgen med min polaroid SX-70. Idag är det precis 45 år sedan den kameramodellen lanserades.

söndag 23 april 2017

En vecka på landet har gjort mig stum


Efter ett påsklov med kyla, snö och på slutet friska vindar ute på landet så var det fantastiskt att vakna upp till en solig vacker söndag. Värmen var på väg och vinden hade mojnat. Jag har gått dagliga timslånga promenader hela veckan och kameran har hängt på bröstet, men jag har inte tagit några bilder. Fick lite lust idag. Tog min nya fina vårjacka och nya vårskorna och kände mig lite lat när jag satte mig i bilen för att åka en runda. Stannade i grannbyn och funderade på varför jag tog bilen, det hade varit fantastiskt att gå.

Jag tog en bild på en gammal gisten grind som jag fotograferat tidigare. Men aldrig med polaroid. Det blev känsla i bilden och jag åkte vidare. Tog några bilder till innan jag vände hemåt för lunch. Då hade solen gått i moln, kylan slog till och det började hagla. Det övergick till snö och efter lunch var det vitt på marken och jag tappade lusten och packade ihop veckans grejer och lämnade landet för att åka hem till stan.

Tankade halvvägs. Försökte öppna munnen och säga något, men det kom inget ljud. En vecka isolerad på landet verkar ha gjort mig stum. Förr hade jag ändå alltid katten att prata med. Just nu bor en vildkatt i vedladan. Den katten bodde nån vecka här även förra våren, men den är skygg och vill inte prata. Så jag har varit tyst hela veckan. Och det känns fint.

onsdag 19 april 2017

En ensam flykt genom livet




Det har börjat bubbla av årtal i min skalle. Vet inte om det är ett tecken på ålderdom, men jag har börjat tänka bakåt i livet och räkna år.

35 år sedan jag fick min första kamera. 30 år sedan jag flyttade hemifrån. 15 år sedan jag flyttade till Mönsterås kommun. 10 år sedan jag kom till Strömsrum.

Jag har blivit allt mer rotlös av allt flyttande. Perspektivet blir också mycket längre ju äldre man blir. Ett år eller två eller fem är ingenting i ett liv. I mitt liv.

Sju år på Wahlbergsgatan. Sju år på Stenhagsgatan. Fjorton år på Nygatan i tre olika lägenheter. Fem år på skolgatan. Två år på Örngatan, ett år på Skördevägen, ett halvår på Högbergsgatan, ett halvår på Brogatan och ett halvår på Sturegatan.

Alla dessa årtal i olika städer far genom bröstet när jag går ut efter skymningen men ändå anar ljuset i norr. Ljuset av vår. Ännu en vår som är på väg. En kattuggla som rosslar och kraxar i något som förmodligen ska locka nån kvinna. Hur kvinnor kan lockas av sånt begriper jag inte. Men så blev det aldrig något vettigt av det där. Det blev aldrig nån kvinna till mig. Jag fick bara smaka på förhållanden, aldrig leva i dem. Jag skötte mina kort för dåligt. Och nu är det ändå för sent. Jag har aldrig behövt lära mig att kompromissa i ett förhållande, alltid kört mitt eget race som en ensamvarg.

Det är de känslorna som far genom bröstet när jag ser den mörkblå himlen i norr, där trädens kronor blir till reliefer, svarta reliefer mot den mörkblå himlen som skvallrar om att de ljusa vårkvällarna ankommit även det här året. Hur vintern släppt greppet om tillvaron och låtit vårkänslorna ta överhanden.

Allt detta flyttande åt olika håll som en ensam vargs flykt i livet. En flykt genom tillvaron genom olika rum och arbetsplatser. Genom olika människor, vänner, kollegor, tjejer, kvinnor. Drömmar och verklighet. Verkligheter som inte alls motsvarat förväntningarna. Men det krävs kanske en egen insats också. Och där har jag kanske inte tagit mitt ansvar så som jag skulle. Jag har helt enkelt låtit åren gå och tonår bli till en ålderdom. Låtit ungdomens aptit på livet gå över i en ofullbordad final där livets ackumulerade nederlag samlats. Allt medan mina jämnåriga börjar få barnbarn så lever jag kvar i exakt samma livsmönster som jag gjort i trettio år. Men nu med krämpor och laster som jag samlat på mig under resan, uppburna i en kropp där skräcken över att bli gammal och ensam växer sig allt starkare. Vem ska ta hand om mig som varken har barn eller barnbarn?

En ensam flykt genom livet. Från arbetsplats till arbetsplats och från bostad till bostad. Hur jag, kanske inte avundsjukt, utan snarare förundrat av beundran, betraktar dem som bott på samma ställe genom denna resa och som kanske också stannat på samma arbetsplats genom alla dessa år. En stabilitet mot något flyktigt. Urbergets granit mot något dammstoft som spridits genom vinden.

Vet inte om det är ett tecken på ålderdom, men alla dessa årtal har börjat bubbla i min skalle. Allt medan jag traskar vidare längs vägen. På det som blivit min resa, mitt liv.